Dåligt uppdaterat...

...på sistone. Men har inte haft någon större skrivlust.
Minns knappt vad jag gjort den senaste veckan heller...

I helgen var det första jobbpasset efter sommarlovet i alla fall.
Det gick bättre än jag befarat. Visst, jag grät, flera gånger. Men därimellan gick det OK. Sen var jag väl inte stans muntraste och pratsammaste kassörska kanske...
Men det var två tillfällen i söndags då det blev riktigt jobbigt.
Först när jag i ögonvrån såg en svartrutig skjorta och ett mörkt långt hår. Hjärtat hoppade över ett slag och sen slog det, återigen, över mig - jag kommer aldrig mer att få träffa honom!!! Det tog ett tag innan jag lyckades stänga kassan och under de evighetslånga minuterna hann ångesten ta ett ordentligt grepp om mig. Rusade in på kontoret och bara skakade och grät...
Andra gången var tio minuter innan vi skulle stänga. Viktors bästa kompis mamma kom och handlade. Pratade o pratade o pratade. Och då var jag ensam i kassan och fick snällt stanna kvar...
Men annars gick det som sagt OK.

Besöksrekord???

Igårkväll var det ca 3000 st som vart inne på min blogg. I morse visade räknaren på nästan 12000!!! 9000 besök på en natt, det ni! ;)
Såg att det var likadant på M´s mammas blogg så det är väl något som ballat ur någonstans?

Ett tecken???

Häromkvällen när jag lagt mig så hörde jag Viktors röst klart och tydligt! Han sa "Ina, jag har en arbetsuppgift åt dig!"
Och nu kommer väl alla säga åt mig att jag drömde. Men jag är helt säker på att jag var vaken! Och det kändes så verkligt.
Så nu är jag hemskt nyfiken på vad det var han ville att jag ska göra???

Upp och ner...

Igår var ner! Annonsen var inne i tidningen. Riktigt jobbig dag! Kändes så... tomt... Svårförklarad känsla.

Idag har det nog varit en bättre dag. Eller? Beror på hur man ser det antar jag. Det har varit helt avstängt. Förutom när jag var uppe på jobbet och pratade med (jobbar-)kompisen Linda. Hon frågade lite och när jag försökte svara så skakade jag i hela kroppen. Läskig känsla.

Min hjärna har gått i strejk. Lagt ner verksamheten helt. Kan inte tänka. Kan inte skriva.
Jag ska jobba i helgen. Hur ska det gå???

Små ljusglimtar.

Tre händelser idag som hjälpt mig en liten bit upp ur djupet en stund:

*Min underbara faster kom hit och "räddade" mig efter en jobbig förmiddag. TACK MIA! Ditt sällskap var guld värt!!!

*Benjamin låg på skötbordet och råkade slänga sin vattenmugg på mig. Då klappar han mig på kinden och säger "tåt" (=förlåt). Varmt i mammahjärtat!!!

*Fick ett så fint mail från min fina, fina mormor. Vet inte om hon vill att jag återger det här så jag nöjer mig med att berätta att det var fina ord som gick rakt in i mitt hjärta! TACK MORMOR!

Tungt.

Har vart hos mamma och dem en stund idag. Träffat D´s mamma. Hon och jag städade ur Viktors bil. Jag trodde inte att jag skulle tycka det var jobbigt. Jag har ju aldrig varit inne i deras bil förut… Men det var jättejobbigt. Viktors närvaro var så enorm där i bilen. Närvaro som samtidigt var en smärtsam frånvaro. Sorgen känns plötsligt så mycket större, så mycket tyngre.

En vecka...

En vecka har gått. En hel vecka. Känns som det var igår det hände...

Benjamin väckte oss kl tre i natt. Samma tid då D hittade Viktor och allt det hemska började...
Låg där i sängen och såg återigen alla bilderna spelas upp i mitt huvud.
Stormen rasade utanför huset och på samma sätt rasade ångesten omkring i min kropp i sitt försök att få komma ut. Men jag kämpar emot. Vill inte. Orkar inte.

Egentligen vill jag bara gråta och skrika. Men mitt inre samarbetar inte alls utan stänger bara av. Stänger in allt det onda och försöker låtsas att det inte hänt. Så vill jag inte alls ha det. Jag vill ha ut skiten så att jag kan försöka gå vidare sen.

Folk säger till mig att han fortfarande finns med oss. Ja, jag vill så gärna tro det. Men jag känner det inte! Så Viktor, om du finns här någonstans - ett litet tecken bara!? Jag förstår att om du är här så lägger du din energi hos D och barnen, hos mamma och M i första hand. Men en liten, liten sväng ut till Grimsholmen kan du väl ta??? Jag kräver inget stort alls, bara ett litet, litet tecken så att jag får bekräftat att du inte är helt borta. För alltid. För jag vill inte riktigt acceptera det...
Det fattas någon i syskonskaran... Saknar dig något helt otroligt älskade lillebror!!!

ont ont ont ont

Tror att jag har varit bedövad de första dygnen.
Men nu gör det ONT!

Tanken på att jag aldrig mer ska få träffa honom är så smärtsam att jag gör allt jag kan för att inte tänka den...

Är så full av känslor som är så starka att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera dem. Och det skrämmer mig... Fullkomligt skräckslagen.

Saknar så att det gör ONT!!!

Ljuset i mörkret...

...det är NI!

Min fina, fina Marcus och underbara lille Benjamin!!!

Det är tack vare er två som jag lyckas hålla mig över ytan just nu.

Är så otroligt tacksam över att ni två finns i mitt liv!

ÄLSKAR ER!!!