En vecka...

En vecka har gått. En hel vecka. Känns som det var igår det hände...

Benjamin väckte oss kl tre i natt. Samma tid då D hittade Viktor och allt det hemska började...
Låg där i sängen och såg återigen alla bilderna spelas upp i mitt huvud.
Stormen rasade utanför huset och på samma sätt rasade ångesten omkring i min kropp i sitt försök att få komma ut. Men jag kämpar emot. Vill inte. Orkar inte.

Egentligen vill jag bara gråta och skrika. Men mitt inre samarbetar inte alls utan stänger bara av. Stänger in allt det onda och försöker låtsas att det inte hänt. Så vill jag inte alls ha det. Jag vill ha ut skiten så att jag kan försöka gå vidare sen.

Folk säger till mig att han fortfarande finns med oss. Ja, jag vill så gärna tro det. Men jag känner det inte! Så Viktor, om du finns här någonstans - ett litet tecken bara!? Jag förstår att om du är här så lägger du din energi hos D och barnen, hos mamma och M i första hand. Men en liten, liten sväng ut till Grimsholmen kan du väl ta??? Jag kräver inget stort alls, bara ett litet, litet tecken så att jag får bekräftat att du inte är helt borta. För alltid. För jag vill inte riktigt acceptera det...
Det fattas någon i syskonskaran... Saknar dig något helt otroligt älskade lillebror!!!