Min BM hade förvarnat mig om att det skulle kunna bli en snabb förlossning denna gången, ja tom en tvåtimmarsförlossning. Hon rådde mig att åka in så fort jag kände att det var på G eller om vattnet gick. Och om jag kände att det inte funkade skulle vi ringa ambulans! Detta pga. att Benjamin var så stor när han kom så han hade banat väg för lillasyster som mest troligt skulle vara betydligt mycket mindre än honom. Lite skrämmande, men samtidigt trodde jag verkligen inte att det skulle gå fullt så fort! Men tänk vad rätt en BM kan ha…
De sista tre dagarna innan hon kom hade jag väldigt mycket sammandragningar. Men de gjorde inte ont, till skillnad mot alla förvärkar jag haft innan, så jag vågade inte riktigt tro på att det betydde något.
Dagen före, den 22 juli, var jag först på BM-besök och ”lovade” att jag inte tänkte dyka upp på nästa inbokade besök 12 dagar senare. :) Åkte sen och handlade lite. Pratade lite med en kollega som sa att ”Nu förväntar jag mig att du ringer nästa vecka och säger att bebisen kommit!” Och jag svarade skämtsamt ”Eller redan imorgon kanske!”
Samma natt vaknade jag kl 01.30 av något kändes konstigt, men det går inte att förklara hur. Inte ont men ändå… Gick upp på toaletten och på vägen dit blev trosorna genomblöta. Men det var allt, det forsade inte direkt så jag var ändå inte säker på om det var vattnet eller inte. Medan jag satt på toan kändes det som lite mensvärk som kom i vågor. Men jag vågade fortfarande inte hoppas på att det var något på gång. (hur trög får man bli egentligen, kan det bli tydligare?? ) Gick in och väckte Marcus och sa att det kanske var på G, men att jag inte var säker. Han sa till mig att vänta en timme för att se om det hände något mer, vände ryggen till och somnade om igen!
Jag gick och hämtade lite badlakan att lägga under mig i sängen och då kom det ett par ordentliga värkar. Satte mig i sängen och försökte klocka värkarna men insåg ganska snart att det inte gick. För helt plötsligt hade det gått från noll till hundra på ingen tid alls, värkarna kom oavbrutet. Fanns ingen början eller slut på dem utan de flöt bara ihop och gjorde rejält ont. Väckte Marcus igen och sa att ”nu måste vi ringa in till förlossningen och se vad de säger.”
Det tog en liten stund innan jag lyckades ta mig ur sängen och ut i soffan. Vid det här laget var det ganska svårt att prata och barnmorskan jag fick prata med sa efter förlossningen att hon hört på mig i telefon att det var nära. Så hon beordrade oss att ringa barnvakten och komma in.
Marcus ringde sin mamma som var hos oss snabbt som blixten. Jag försökte packa det sista men värkarna var fruktansvärt intensiva så jag fick mest bara peka på min förskrivna lista vad Marcus skulle hämta till mig.
Benjamin vaknade av allt ståhej och Marcus förklarade att nu ville lillasyster komma ut så vi skulle åka till sjukhuset. Han ville följa med plutten, men fann sig i att stanna kvar med farmor. När jag gick för att krama honom hejdå så sa han ”Mimmi älskar mamma!!” Lilla älsklingen… Första gången han sagt det spontant.
Precis innan vi skulle köra iväg blev jag illamående och rusade in på toa. Inget kom utan jag låg bara och ulkade luft. När jag sen reste på mig kom första krystvärken. Paniken kom krypande! Fick flämtat fram till Marcus att ”det trycker på som 17!!” ”Vad ska vi göra då??” undrade han (med tanke på det BM sagt om ambulansen) ”Jag vet inte!!” var mitt enda svar. Så han rusade före ut till bilen och jag kom efter så gott det gick.
Det var ingen bekväm bilresa direkt… Krystvärkarna kom rätt tätt. Jag försökte hålla emot men det var omöjligt, hela kroppen pressade på allt den bara kunde. Såg framför mig hur jag skulle föda barn i vägkanten på E6:an. Nu var det som tur var mitt i natten och så gott som bilfritt på motorvägen och ja, han körde inte direkt lagligt Marcus.
Men tur var det! Klockan 03.30 parkerade han bilen utanför entrén till sjukhuset. Dörrarna var ju låsta så han fick ringa på för att bli insläppt, rusade in och hämtade en rullstol och ut igen och lyckades på något sätt få i mig i den. När vi sen skulle in så var ju dörrarna låsta igen så klart! M ringde på igen och sa att det var bråttom. Fick till svar att de skickat ner personal för att möta oss. Men inga dörrar öppnades… Så det var bara att ringa på ännu en gång. (vid det här laget handlade mina fantasier om att föda i sjukhusentrén istället ). Blev äntligen insläppta. Och det var faktiskt tur att det krånglat där för vi var på väg att ta den vanliga vägen upp till förlossningen men nu kom det en barnmorska och en sköterska rusande från ett annat håll, som var betydligt kortare. De hade med sig varsin rullstol (Varför?? En till mig och en till Marcus eller…?) Barnmorskan frågade om jag tyckte att det kändes som att det tryckte på? Eh, jo… det kan man väl säga… Och oj vilken fart det blev på dem! BM tog över rullstolen och sköterskan rusade före. När vi skulle genom ett par såna där självöppnande dörrar så missade nog sköterskan att de gick emot oss så hon tog ett oväntat steg bakåt samtidigt som BM blåste på med mig i rullstolen så vi fällde stackarn så hon stöp raklång i stengolvet!
Väl inne på förlossningen så var det bara att hiva upp mig på en säng och efter en snabb titt konstaterade barnmorskan att nu kunde jag krysta precis när jag ville. Huvudet kom ut ett par cm och sen, efter att ha haft oavbrutna värkar de senaste två timmarna, så bestämde sig min kropp för att ”nä nu ska jag nog ta och ta en liten paus i värkarbetet!” BM tjatade på mig om att pausa och inte trycka på. Hur lätt var det då??? Hade liksom ingen egen vilja där.) Det kom ännu en värk och huvudet kom ytterligare ett par cm och sen kändes det som en hel evighet innan nästa värk kom och jag låg bara och skrek av smärta. Men rätt vad det var så var hon ute, vår lilla lillasyster. 03.43, bara 13 min efter att vi parkerat bilen utanför. Enligt sköterskan hade vi vart inne på förlossningen i 5-10 minuter bara innan hon var ute.
Så nog hade hon rätt min BM här hemma på MVC, från första känning tills hon var ute tog det två timmar och en kvart!! Det blev en rätt overklig känsla att det redan var över, men samtidigt så otroligt skönt!! Rena drömförlossningen om man jämför med Benjamins! Och jag fick min önskan uppfylld – jag fick uppleva att få upp min bebis på bröstet!!
23 juli föddes så vår Lova. 3970 gram tung, 52 cm lång och med ett hattmått på 35 cm.
