Det ofattbara...

Natten till onsdag förstördes Bratt av en brand. Fina gamla Bratt. Krogen som låg i en av Falkenbergs äldsta, finaste byggnader (det nordligaste korsvirkehuset i Europa har jag läst någonstans). Borta. Totalförstört. Finns nog inte en Falkenbergare som inte har minnen därifrån. För egen del var det mitt "andra hem" under många års tid. Var helg var vi där. Trångt och lite slitet, men så charmigt och mysigt. Så många minnen, så mycket nostalgi.
Den som gjort detta är nog hatad av hela stan just nu!!!

Bildkälla: Gustaf Bratts hemsida

Frågan...

Så kom den då. Frågan. Den som jag fasat lite för eftersom jag inte vet vad jag ska svara. Den som jag visste skulle komma en dag, men jag trodde det skulle dröja lite till.

Efter frukosten igår satt Benjamin på golvet och sa:
"Viktor är uppe i luften. Han är borta. Han kommer aldrig mer att komma tillbaka igen. Han är döööd! Varför han är död?"

Lite oförberedd där. Hur förklarar man ett självmord för en (knappt) 3-åring??
Frågan kommer ju komma igen så jag måste fundera ut en förklaring. En bra och enkel. Som är ärlig, lätt att förstå och inte skrämmer...

Hur förklarar man något man knappt förstår själv???

I drömmarnas värld.

Som gravid drömmer jag sjukt mycket var natt. Jobbiga drömmar med otroligt starka känslor.

Inatt drömde jag att Viktor kom tillbaka. Att han inte lyckats utan överlevt.
Jag var så lycklig! Det var så mycket jag ville säga till honom. Men dels vågade jag inte, av rädsla att säga fel saker. Dels hade jag bråttom till jobbet... (Helt seriöst, hade Viktor dykt upp här o nu så skulle jag faktiskt skita fullkomligt i jobbet utan något som helst dåligt samvete!!!)
Lika lycklig som jag var i drömmen, lika olycklig har jag kännt mig sen jag vaknade.

Imorgon är det den 29e igen. Sju månader. Och jag vill fortfarande inte riktigt kännas vid att det verkligen har hänt...
Saknar. Längtar. Gråter.

5 månader har gått...

...och ibland bara sköljer det över mig...

Han finns inte mer!!! Är borta för alltid!!!

Jag kommer aldrig mer att få träffa honom!!!!

Älskade, älskade lillebror - om du visste hur ont det gör!

En mycket stolt, nybliven pappa till lilla Lea.

Fyra månader

Hade förträngt vilket datum det är idag. Ända tills jag skulle hänga in lite rena kläder i garderoben och såg klänningen. Den som jag skulle haft på mig på kusin-Malins bröllop. Bröllopet jag aldrig kom iväg på. Bröllopet som var den där hemska dagen för fyra månader sen då min fina lilla lillebror lämnade oss.
Jag hade hellre gått på hundra bröllop den dagen istället!!!

Fyra månader. Det är inte länge. Inte länge alls faktiskt. Ändå känns det som en hel evighet sen...

Saknar.

Tungt...

Obduktionen är klar och vi har fått veta vad min bror dog av.
Och nä, det kom inte som någon överraskning. Visste ju att det var så.
Men ändå har jag haft ett litet "hopp" om att det skulle vara något annat. Hjärtat som svek t.ex.
Inbillar mig att det skulle kännas lite, lite lättare då. Om inte annat så hade det varit lättare att förstå!
Sanningen är tung att bära.

Skulle kunna ge (nästan) vad som helst för att få träffa honom bara en enda gång till. Ge honom en kram. Prata lite med honom. Saknar... ♥♥♥

Tände ett ljus för Viktor.

Varför, varför, varför?????

Saknar så...

Ingen bra bild...
Men det var otroligt mäktigt med alla ljusen på kyrkogården!
Väldigt stämningsfullt.

Till Viktor och alla oss som är kvar...

Man ska aldrig vänta till dagen efter...

I bilen hem från jobbet igår, när jag körde med tårarna forsande nerför kinderna, så "skrev" jag ett lång, långt inlägg i huvudet. Men orkade inte gå in här när jag väl kom hem. Och självklart kommer jag inte ihåg så mycket av det idag...

Lördagar är som bekant jobbiga. Tidiga lördagmorgnar är värst! Nu i lördags (sex veckor sen...) vaknade sonen vår kl 03.30. Sen lyckades jag inte somna om innan klockan ringde. (Började jobba kl 7) Många, jobbiga, tankar i skallen medan jag petade i mig frukosten. Inte bara om Viktor. Gick t.ex. igenom hela Benjamins förlossning, av någon oförklarlig anledning. Plus alla tusen olika saker som ständigt gnager i mitt dåliga samvete.
Först i bilen in till jobbet kom sorgetankarna och tårarna som vart nära hela morgonen svämmade över.
En klar fördel med att börja kl 7 är att det inte är så mycket personal ännu. Jag kunde snabbt smita förbi de få som var där och stänga in mig på kontoret.
Allt efter som timmarna gick så kändes det bättre och bättre. Fick en välbehövd kram från goa, goa jobbarkompisen Johanna och det var nog det jag behövde för sen gick eftermiddagen som en dans.

Igår kändes det riktigt bra. Ända till stägningsdax. Jag, Securitasvakten och Uffe pratade om all skit som händer på F-gård nuförtiden. Jag nämnde att min bror bodde där förrut och att idioterna brukade stå precis utanför deras fönster och skjuta.
Var så säker på att Uffe visste vad som hänt...
Men på väg ner till stämpelklockan så frågar han: "Din bror, har han flyttat därifrån nu eller?"
Så det var bara att berätta. Gick rätt bra då. Var först i bilen som det brast.
Grät, grät, grät - hela vägen hem.

Hela mitt inre skriker VILL INTE!!!
Vill inte att alla ska gå här och vara ledsna.
Vill inte må dåligt över allt jag aldrig sa/gjorde medan han fortfarande fanns här.
Vill inte känna hur ångesten kryper under skinnet på mig för att jag förtränger, för att jag inte orkar tänka på det.
Vill att Viktor ska finnas kvar hos oss.
Vill att alla ska vara glada och må bra!

Fem veckor...

Just nu känns det som väldigt mycket längre sen. Är inne i en förträgningsfas för tillfället. Tänker jag på det gör det för ont. Orkar inte det.

Har funderat en del på hur folk beter sig mot mig nu.
Det finns tre sorter...

*De som ställer upp till hundra procent. Som ringer, som messar, som kommer hit, som hjälper mig med div saker. Ni vet vilka ni är - STORT TACK till er! Betyder så oerhört mycket för mig!

*De som finns lite i bakgrunden. Som frågar hur det är och som jag vet finns där om jag behöver och vill. Samma där, ni vet vilka ni är - JÄTTETACK till er oxå!

*Och så de som inte säger ett knyst om det. Såna som alltid förut frågat hur det är, men nu undviker den frågan så mycket de bara kan...
Och vad ska jag säga till er? Förstår att det kan kännas jobbigt/känsligt att prata med mig om det. Lättare för er att låtsas som om allt är som vanligt. Bara det att det blir väldigt knepigt för mig. Hur ska jag bete mig då liksom? Allt är inte som vanligt för mig. Hela min tillvaro har vänts upp och ner!
Min reaktion när folk låtsas som inget är att jag blir helt tyst, kan inte säga något alls...

Sen har jag även av några personer fått kommentaren "men det var väl bara din halvbror?"
Eh, ja? Och?? En bror är en bror, oavsett om vi har samma pappa eller inte. Saknaden är lika stor som om han varit min helbror.

Nu är detta inget påhopp på några specifika personer. Var bara tvungen att ventilera lite...

19 år, 8 månader och 19 dagar. Det är så länge som jag fick äran att vara din syster.♥♥♥

Fyra veckor...

Lördagar är jobbiga!
På lördagarna går jag hela dagen och tänker att "idag är det en vecka sen...", "idag är det två veckor sen..." o.s.v.
Idag är det fyra veckor sen!

Känns som det är så mycket längre sen.
Känns som att det var igår.

Och det gör fortfarande ONT!!!
Saknar, saknar, saknar, saknar, saknar...

Begravningen.

Fint.
Väldigt personligt.
Och fruktansvärt, fruktansvärt hemskt!!!!
Musik som D valt. Musik som Viktor tyckte om.
Mellan låtarna minnestal från D, mamma, M (Viktors pappa) och mig.
Mamma o M läste sina själva. Starkt!!
Viktors närvaro var tydlig. Han satt där någonstans och diggade till musiken, skrattade åt skämten i talen och tröstade oss när vi grät.
Min fina, underbara llillebror…
Mycket känslor från den dagen, men svåra att sätta ord på.
Hoppas så att jag kommer minnas allt ändå!

Ett sista avsked...

Har vart och sagt ett sista farväl till min bror idag.

Han var så fin!

När jag såg honom på sjukhuset den där hemska dagen då var allt bara svart chock. Men det lilla jag minns så var han blek och blå och såg inte alls ut som Viktor. Han var inte det minsta närvarande utan det var bara ett tomt skal som låg där.

Men nu...

Nu var han så fin!

Så rofylld.

Det syntes att han äntligen fått frid i själen...

D hade förvarnat mig om att han skulle vara svullen, men nä, det tyckte jag inte!

Han såg så...levande ut!!!

Som om han bara sov.

Vi (Mia var med mig) stod nästan och väntade på att han skulle öppna ögonen och säga "Höhö, lurade!!"

Och han var DÄR!

Närvaron var så påtaglig, det tyckte vi båda två.

Vid ett tillfälle fick jag för mig att det fladdrade i hans ögonlock. Och precis då säger Mia samma sak! "Jag tyckte det ryckte i hans ögon!"

Så fin... Min fina lillebror!

Han hade fått sina favoritsaker med sig i kistan plus bilder på D och barnen.

Fint!

Jag är så glad att jag valde att göra detta. Detta är en så mycket bättre sistabild att ha i minnet än den från sjukhuset!

Svårt att gå därifrån!

Vi stod där en lång stund. Grät, pratade,skrattade och var bara tysta om vartannat.

Jag hade kunnat stå där hela dagen och bara titta på honom.

Svårt att gå därifrån och veta att detta var absolut sista gången jag fick se honom!!!

Efteråt gick vi och tittade på platsen där han ska ligga.

Mycket fin plats, vid kanten av en damm.

De höll på att gräva graven när vi kom dit.

Overkligt!!!

Min bror ska ligga där i det hålet som de där glada gubbarna gräver liksom...

Begravningen är i morgon.

Dagen vi fasat så för är redan här.

Fasar!

Min 16 år yngre bror ska väl för f-n inte begravas före mig!!!!

En sista hälsning från mig som han fick med sig i kistan...

Dåligt uppdaterat...

...på sistone. Men har inte haft någon större skrivlust.
Minns knappt vad jag gjort den senaste veckan heller...

I helgen var det första jobbpasset efter sommarlovet i alla fall.
Det gick bättre än jag befarat. Visst, jag grät, flera gånger. Men därimellan gick det OK. Sen var jag väl inte stans muntraste och pratsammaste kassörska kanske...
Men det var två tillfällen i söndags då det blev riktigt jobbigt.
Först när jag i ögonvrån såg en svartrutig skjorta och ett mörkt långt hår. Hjärtat hoppade över ett slag och sen slog det, återigen, över mig - jag kommer aldrig mer att få träffa honom!!! Det tog ett tag innan jag lyckades stänga kassan och under de evighetslånga minuterna hann ångesten ta ett ordentligt grepp om mig. Rusade in på kontoret och bara skakade och grät...
Andra gången var tio minuter innan vi skulle stänga. Viktors bästa kompis mamma kom och handlade. Pratade o pratade o pratade. Och då var jag ensam i kassan och fick snällt stanna kvar...
Men annars gick det som sagt OK.

Upp och ner...

Igår var ner! Annonsen var inne i tidningen. Riktigt jobbig dag! Kändes så... tomt... Svårförklarad känsla.

Idag har det nog varit en bättre dag. Eller? Beror på hur man ser det antar jag. Det har varit helt avstängt. Förutom när jag var uppe på jobbet och pratade med (jobbar-)kompisen Linda. Hon frågade lite och när jag försökte svara så skakade jag i hela kroppen. Läskig känsla.

Min hjärna har gått i strejk. Lagt ner verksamheten helt. Kan inte tänka. Kan inte skriva.
Jag ska jobba i helgen. Hur ska det gå???

Tungt.

Har vart hos mamma och dem en stund idag. Träffat D´s mamma. Hon och jag städade ur Viktors bil. Jag trodde inte att jag skulle tycka det var jobbigt. Jag har ju aldrig varit inne i deras bil förut… Men det var jättejobbigt. Viktors närvaro var så enorm där i bilen. Närvaro som samtidigt var en smärtsam frånvaro. Sorgen känns plötsligt så mycket större, så mycket tyngre.

En vecka...

En vecka har gått. En hel vecka. Känns som det var igår det hände...

Benjamin väckte oss kl tre i natt. Samma tid då D hittade Viktor och allt det hemska började...
Låg där i sängen och såg återigen alla bilderna spelas upp i mitt huvud.
Stormen rasade utanför huset och på samma sätt rasade ångesten omkring i min kropp i sitt försök att få komma ut. Men jag kämpar emot. Vill inte. Orkar inte.

Egentligen vill jag bara gråta och skrika. Men mitt inre samarbetar inte alls utan stänger bara av. Stänger in allt det onda och försöker låtsas att det inte hänt. Så vill jag inte alls ha det. Jag vill ha ut skiten så att jag kan försöka gå vidare sen.

Folk säger till mig att han fortfarande finns med oss. Ja, jag vill så gärna tro det. Men jag känner det inte! Så Viktor, om du finns här någonstans - ett litet tecken bara!? Jag förstår att om du är här så lägger du din energi hos D och barnen, hos mamma och M i första hand. Men en liten, liten sväng ut till Grimsholmen kan du väl ta??? Jag kräver inget stort alls, bara ett litet, litet tecken så att jag får bekräftat att du inte är helt borta. För alltid. För jag vill inte riktigt acceptera det...
Det fattas någon i syskonskaran... Saknar dig något helt otroligt älskade lillebror!!!

ont ont ont ont

Tror att jag har varit bedövad de första dygnen.
Men nu gör det ONT!

Tanken på att jag aldrig mer ska få träffa honom är så smärtsam att jag gör allt jag kan för att inte tänka den...

Är så full av känslor som är så starka att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera dem. Och det skrämmer mig... Fullkomligt skräckslagen.

Saknar så att det gör ONT!!!

Ljuset i mörkret...

...det är NI!

Min fina, fina Marcus och underbara lille Benjamin!!!

Det är tack vare er två som jag lyckas hålla mig över ytan just nu.

Är så otroligt tacksam över att ni två finns i mitt liv!

ÄLSKAR ER!!!