Har vart och sagt ett sista farväl till min bror idag.
Han var så fin!
När jag såg honom på sjukhuset den där hemska dagen då var allt bara svart chock. Men det lilla jag minns så var han blek och blå och såg inte alls ut som Viktor. Han var inte det minsta närvarande utan det var bara ett tomt skal som låg där.
Men nu...
Nu var han så fin!
Så rofylld.
Det syntes att han äntligen fått frid i själen...
D hade förvarnat mig om att han skulle vara svullen, men nä, det tyckte jag inte!
Han såg så...levande ut!!!
Som om han bara sov.
Vi (Mia var med mig) stod nästan och väntade på att han skulle öppna ögonen och säga "Höhö, lurade!!"
Och han var DÄR!
Närvaron var så påtaglig, det tyckte vi båda två.
Vid ett tillfälle fick jag för mig att det fladdrade i hans ögonlock. Och precis då säger Mia samma sak! "Jag tyckte det ryckte i hans ögon!"
Så fin... Min fina lillebror!
Han hade fått sina favoritsaker med sig i kistan plus bilder på D och barnen.
Fint!
Jag är så glad att jag valde att göra detta. Detta är en så mycket bättre sistabild att ha i minnet än den från sjukhuset!
Svårt att gå därifrån!
Vi stod där en lång stund. Grät, pratade,skrattade och var bara tysta om vartannat.
Jag hade kunnat stå där hela dagen och bara titta på honom.
Svårt att gå därifrån och veta att detta var absolut sista gången jag fick se honom!!!
Efteråt gick vi och tittade på platsen där han ska ligga.
Mycket fin plats, vid kanten av en damm.
De höll på att gräva graven när vi kom dit.
Overkligt!!!
Min bror ska ligga där i det hålet som de där glada gubbarna gräver liksom...
Begravningen är i morgon.
Dagen vi fasat så för är redan här.
Fasar!
Min 16 år yngre bror ska väl för f-n inte begravas före mig!!!!
En sista hälsning från mig som han fick med sig i kistan...