Tror att jag har varit bedövad de första dygnen.
Men nu gör det ONT!
Tanken på att jag aldrig mer ska få träffa honom är så smärtsam att jag gör allt jag kan för att inte tänka den...
Är så full av känslor som är så starka att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera dem. Och det skrämmer mig... Fullkomligt skräckslagen.
Mummi
5 år sedan
3 kommentarer:
Ingen som inte varit med som samma situation kan nog någonsin fullt ut förstå hur det KÄNNS, men jag sörjer med dig, verkligen. Ta hand om dig och övrig familj på allra bästa sättet utifrån situationen... Ta hjälp av folk som finns i din närhet som kan stötta och krama!
Stora kramar!
Det kommer att ta lång tid för dig gumman att ens "acceptera" det lite och du kommer vara vansinnig, förtvivad, ledsen, vilsen och helt förstörd. Men en sak vet jag... Det kommer att lätta lite mer för varje dag, även om det kommer att komma MÅNGA bakslag. Vissa dagar kommer att kännas som om du själv vill dö, men med tiden kommer de dagarna komma med längre och längre mellanrum.
Tänker på dig MASSOR och du finns i mina tankar flera gånger varje dag... Önskar att jag kunde hämta hem honom till dig eller åtminstone ge dig en sista stund, om även bara för en minut.
När du mår lite bättre så har jag ett förslag till dig, som du kan göra. Men först tror jag att du och din familj måste försöka läka lite...
Massa varma kramar, tankar och styrkor.
"Sorgen och glädjen de vandra tillsammans, medgång och motgång, de tätt följas åt" heter det i visan. Jag har själv upplevt flera gånger att glädjen och medgången är en förutsättning för att orka men sorgen och motgången och att de faktiskt vandrar hand i hand.
Kram
Gunilla
Skicka en kommentar