Och så blev det kväll..

Efter att ha vart ensam med barnen i två dagar så lämnade jag med varm hand över läggningen av bägge ungarna åt Marcus och tog själv en cykeltur.

Trampade iväg till kyrkogården, är nog ett halvår sen jag var där sist...

Snart två år sen den där hemska, hemska natten/morgonen.

Allt fortfarande väl inpackat i en förträngningsbubbla. Men ibland pyser minnena ut och hela mitt inre bara krampar ihop och jag kan inte andas. Tårarna bränner men kommer inte ut.

Ibland blir jag så djävla förbannad på dig Viktor! Vad skulle det vara bra för??

Jag tror fortfarande inte att du gjorde det med avsikt att DÖ. Vill inte tro det. Du hade barnen, du hade precis friat till Dessi. Nä, du kan inte ha velat att det skulle sluta så. Jag klamrar mig fast vid övertygelsen att det var paniken över ångesten som fick dig att göra det.

Men ändå Viktor... FAAAN!! Varför?

Tänker på dig var dag.

Saknar dig min fina, fina lillebror!

För 21 år sen...

10:e december 1989. Andra advent.

Jag och min bror Simon, då 3½ år, ensamma hemma i väntan på att mamma och Mikael skulle ringa och berätta att vårt nya syskon kommit.

Storm ute. Jag försökte steka pannkakor till oss, men så fort jag hällde smet i stekpannan så gick strömmen.

Till slut kom samtalet, att en liten Viktor var född.

Jublande glad Simon har precis fått veta att han blivit storebror!

Jag och Viktor. Tror han är 7-8 månader här.

Benjamins ord vid graven idag:

"Viktor har flugit upp i luften nu. Han är borta. Han kommer inte tillbaka. Han flög dit på natten!"

Älskade lilla ungen, undrar hur mycket han förstår av det där egentligen??

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN LILLEBROREN!!



Tårarna rinner längs med mina kinder...

Fick för mig att googla på Viktors namn och hittade det här:

http://georgjija.blogg.se/2009/september/fff-hedrade-viktor-pa-basta-satt.html

Ett år...

Ett år sen den där hemska, hemska dagen...
I ett år har jag gått och stängt in allt det ledsna och onda.
Vill släppa ut det men min hjärna samarbetar inte!
Låg vaken i natt vid samma tid som Simon ringde och sa de där fruktade orden. Försökte gråta lite men hjärnan börjar automatiskt tänka på en massa annat. Skit!!!

Men du ska veta Viktor, att jag tänker på dig varenda dag!!!
Saknaden är stor...

Det närmar sig...

Första årsdagen är snart här...
Idag är det Hannahs födelsedag. Idag är det ett år sen jag träffade honom för sista gången.
Om 29 dagar är det ett år sen han lämnade oss...
Min fina, fina lillebror.

Saknar så!

I drömmarnas värld.

Som gravid drömmer jag sjukt mycket var natt. Jobbiga drömmar med otroligt starka känslor.

Inatt drömde jag att Viktor kom tillbaka. Att han inte lyckats utan överlevt.
Jag var så lycklig! Det var så mycket jag ville säga till honom. Men dels vågade jag inte, av rädsla att säga fel saker. Dels hade jag bråttom till jobbet... (Helt seriöst, hade Viktor dykt upp här o nu så skulle jag faktiskt skita fullkomligt i jobbet utan något som helst dåligt samvete!!!)
Lika lycklig som jag var i drömmen, lika olycklig har jag kännt mig sen jag vaknade.

Imorgon är det den 29e igen. Sju månader. Och jag vill fortfarande inte riktigt kännas vid att det verkligen har hänt...
Saknar. Längtar. Gråter.

5 månader har gått...

...och ibland bara sköljer det över mig...

Han finns inte mer!!! Är borta för alltid!!!

Jag kommer aldrig mer att få träffa honom!!!!

Älskade, älskade lillebror - om du visste hur ont det gör!

En mycket stolt, nybliven pappa till lilla Lea.

Dagen som inte finns...

Sen jag blev gravid har sorgen efter Viktor vällt fram inom mig. Min förträgningsspärr har försvunnit. Han är ständigt i mina tankar. Både roliga och jobbiga minnen från hans liv, vår uppväxt...

Om några dagar är det 5 månader sen han försvann. Snart är det ett halvår sen... Men... Vilken dag är det??? 29e februari finns ju inte i år. Är det då 28e feb eller 1a mars som blir halvårsdagen???

Kan inte låta bli att fundera... Givetvis önskar jag inget hellre än att han fanns kvar hos oss!! Men... samtidigt går tankarna... hade han någonsinn fått må bra??? Han hade haft det så jobbigt i så många år, hade han kunnat komma ur det?? Det kommer vi aldrig få veta. En tröst i sorgen är att nu har han äntligen fått ro i själen i alla fall!


♥♥♥ ÄLSKADE LILLEBROR, SAKNAR DIG SÅ! ♥♥♥

Jul o nyår avklarat.

Här har vart fullbokat, minst sagt, den senaste tiden...

Har inte fört över några bilder ännu, kanske gör det ikväll efter jobbet, vi får se.
Men en liten resumé över vårt julfirande kan ni ju få ändå:

Vi startade julen den 23 december. På eftermiddagen kom M´s faster Maj hit en sväng och lämnade lite julklappar till B. Han blev överförtjust i henne och de satt och lekte en lång lång stund inne på hans rum. :)
På kvällen åkte vi in till M´s syster Karolina där hela stora familjen (M´s mamma + man, pappa, bror, syster + sambo och deras två tjejer.) var samlad. Julmat och paketutdelning. Mycket trevligt. Jag fick min efterlängtade spikkudde!! :)

24 december började vi med att åka till graven för att tända ett ljus och sätta dit en liten tomte. Viktor gillade verkligen julen så det känns så orättvist att han inte skulle få vara med!!!
Förmiddagen och lunchen tillbringade vi hos M´s mamma. Samma gäng som föregående kväll fast minus systern och familj.
Tomten kom och delade ut en massa paket och sen åt vi (dvs de andra...) dopp i grytan. (ryyys för blött bröd!! ;) )
Efter maten åkte vi hem och inväntade min familj som ramlade in mitt i Kalle Anka. Eller delar av min familj ska vi väl säga. Mammas gubbe var sjuk och bror S valde att stanna hemma hos honom.
Tomten kom igen, massa paket. Och sen julmaten.
Benjamin och småtjejerna hade SÅÅ roligt tillsammans!! Alla säger att små barn inte leker tillsammans utan brevid, men nog 17 lekte de här tillsammans!! Satt med B´s lilla servis och bjöd varandra på kaffe och mat. Så söta!! ♥♥♥

25 december åkte jag och lillemannen ner till Helsingborg för att fira med släkten på min pappas sida. (pappa o Linda, farmor o farfar, faster Karin o Magnus, faster Mia o Maria)
Supergod mat, mer paket till B och sen julklappsspel.

26 december vart det hem till M´s mamma igen, hela gänget nu med, för att äta lutfisk. Mums!!!

27 december hade en välbehövd vilodag. En snabb fika hos M´s mamma bara.

28 december gjorde jag ett snabb-besök på jobbet, 7-10. Lagom arbetspass. :)
Sen på eftermiddagen lämnade vi B hos M´s mamma och körde upp till Varberg där vi gick och såg Avatar i 3D. Fin film, lite väl lång bara. Jag somnade under krigscenerna i slutet. :)
Efter filmen hade vi tänkt äta något gott, men utbudet på öppna restauranger kl 21 en måndag var... hmm... begränsat. Det fick bli McDonalds. Bättre än inget.
Sen hem för att få en välbehövd hel natts sömn. (B sov kvar hos sin farmor)

29 december åkte vi in till stan efter en härlig sovmorgon, handlade lite inför nyår innan vi åkte hem till M´s mamma för att hämta sonen. Blev bjudna på lunch innan vi åkte hem igen.

30 december blev det ännu en färd ner till Helsingborg, denna gång hem till min mormor. Ännu mer paket till B och ännu mer god mat. Min moster Yvonne och min kusin Sandra kom oxå dit på fika.

31 december, nyårsafton, inledde jag med ytterligare ett kortispass på jobbet, 7-10.40.
Åkte till graven för att tända ett ljus men vår #¤%& tändare valde att lägga av just då så Viktor fick ett otänt ljus... :(
Sen hem till M´s mamma för att fira hennes man Gösta som fyllde 75.
På kvällen skulle Peter & Frida och tjejerna kommit hit. Men lilla Freja var magsjuk så vi firade nyår själva. Med oxfilé, mysbyxor och Wallander. :)

Och idag, årets första dag, ska jag "fira" på samma sätt som alla andra nyårsdagar... Med att räkna plastkassar och tuggummipåsar på Willys. Inventering. Sådär kul, men goa pengar. :)
Så nu måste jag rusa. Ska äta rester från igår innan jag ska åka.

GOTT NYTT ÅR PÅ ER MINA VÄNNER!!!

Fyra månader

Hade förträngt vilket datum det är idag. Ända tills jag skulle hänga in lite rena kläder i garderoben och såg klänningen. Den som jag skulle haft på mig på kusin-Malins bröllop. Bröllopet jag aldrig kom iväg på. Bröllopet som var den där hemska dagen för fyra månader sen då min fina lilla lillebror lämnade oss.
Jag hade hellre gått på hundra bröllop den dagen istället!!!

Fyra månader. Det är inte länge. Inte länge alls faktiskt. Ändå känns det som en hel evighet sen...

Saknar.

Det "klagas" på mig...

...att jag skriver för dåligt. ;)
Men det har vart heltorrt i den änden av hjärnan sista tiden.

Tror det blir bättre efter jul. Just nu är tankarna på helt annan håll.
Bl.a. mycket Viktor. Hans födelsedag nyss och nu snart jul...
Första julen utan honom. Det var alltid Viktor som delade ut julklapparna, iklädd div märkliga utstyrslar. Ja, det kommer bli en tom och konstig jul i år...

Har massa bilder i kameran som jag tänkt lägga in här. Men orkar inte masa mig upp till datorn där uppe just nu. Kanske imorgon, kanske efter jul...

Vi har vart ute på lite äventyr i alla fall. I onsdags lämnade vi sonen hos farmor, hämtade upp vännerna Martina & Emil och styrde kosan mot Göteborg. Åt på en grekrestaurang som har världens godaste oliver!! Efter maten parkerade vi oss på Lorensbergsteatern och tittade på "julkonsert" med Eldkvarn. (varför i hela världen de nu kallade det för julkonsert?? spelade inga jullåtar direkt...) Mycket trevligt! Och färdigt i alldeles lagom tid. Var hemma vid elva igen och fick oss en heeeel natts sömn! :D Gick upp 9.30, den är vi inte bortskämda med direkt.
Hämtade sonen och fick veta att han sovit i ett svep, hela natten, fram till 7.45!!! Hur rättvist är det då?? ;)

Snö har vi med fått *kors i taket*. Häromdagen kom det säkert en halv cm, och idag toksnöade det i en kvart kanske så nu har vi nog två cm i alla fall!! :) Vi är ju inte så bortskämda med snö här i Falkenberg så vi är överlyckliga nu! Ljust och fint är det!! Hoppas det får ligga över jul!

Så, nu har jag fått ihop ett helt inlägg!! Finns faktiskt mer att berätta men jag orkar inte nu. En annan dag kanske. :)

Födelsedagen vi inte får fira...

Idag är det Viktors födelsedag.
20 år skulle han ha fyllt. En dag jag vet att han längtade efter.
Och så fick han inte uppleva den...

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN LILLEBROREN!
Hoppas att du blir ordentligt firad var du än befinner dig just nu!

Hur förklarar man för en ettåring???

B´s nya grej att han går igenom en massa folk och frågar om de är på jobbet.
Idag lät det så här:

B: Pappa?
Jag: Ja, pappa jobbar.
B: Uff? (min jobbarkompis)
Jag: Ja, Uffe jobbar nog oxå.
B: Ajja? (farfar bl.a)
Jag: Ja, farfar jobbar.
B: Titt? (Viktor)
Jag: .... nä... Viktor jobbar inte... Viktor är död...

Alltså... Jag vill ju att Viktor ska finnas för B även om han är borta. Jag vill prata om honom så att han inte glömmer bort honom. Men vad förstår en 20 månaders kille? Hur mycket ska man säga eg???

Tungt...

Obduktionen är klar och vi har fått veta vad min bror dog av.
Och nä, det kom inte som någon överraskning. Visste ju att det var så.
Men ändå har jag haft ett litet "hopp" om att det skulle vara något annat. Hjärtat som svek t.ex.
Inbillar mig att det skulle kännas lite, lite lättare då. Om inte annat så hade det varit lättare att förstå!
Sanningen är tung att bära.

Skulle kunna ge (nästan) vad som helst för att få träffa honom bara en enda gång till. Ge honom en kram. Prata lite med honom. Saknar... ♥♥♥

Tände ett ljus för Viktor.

Varför, varför, varför?????

Saknar så...

Ingen bra bild...
Men det var otroligt mäktigt med alla ljusen på kyrkogården!
Väldigt stämningsfullt.

Till Viktor och alla oss som är kvar...

Man ska aldrig vänta till dagen efter...

I bilen hem från jobbet igår, när jag körde med tårarna forsande nerför kinderna, så "skrev" jag ett lång, långt inlägg i huvudet. Men orkade inte gå in här när jag väl kom hem. Och självklart kommer jag inte ihåg så mycket av det idag...

Lördagar är som bekant jobbiga. Tidiga lördagmorgnar är värst! Nu i lördags (sex veckor sen...) vaknade sonen vår kl 03.30. Sen lyckades jag inte somna om innan klockan ringde. (Började jobba kl 7) Många, jobbiga, tankar i skallen medan jag petade i mig frukosten. Inte bara om Viktor. Gick t.ex. igenom hela Benjamins förlossning, av någon oförklarlig anledning. Plus alla tusen olika saker som ständigt gnager i mitt dåliga samvete.
Först i bilen in till jobbet kom sorgetankarna och tårarna som vart nära hela morgonen svämmade över.
En klar fördel med att börja kl 7 är att det inte är så mycket personal ännu. Jag kunde snabbt smita förbi de få som var där och stänga in mig på kontoret.
Allt efter som timmarna gick så kändes det bättre och bättre. Fick en välbehövd kram från goa, goa jobbarkompisen Johanna och det var nog det jag behövde för sen gick eftermiddagen som en dans.

Igår kändes det riktigt bra. Ända till stägningsdax. Jag, Securitasvakten och Uffe pratade om all skit som händer på F-gård nuförtiden. Jag nämnde att min bror bodde där förrut och att idioterna brukade stå precis utanför deras fönster och skjuta.
Var så säker på att Uffe visste vad som hänt...
Men på väg ner till stämpelklockan så frågar han: "Din bror, har han flyttat därifrån nu eller?"
Så det var bara att berätta. Gick rätt bra då. Var först i bilen som det brast.
Grät, grät, grät - hela vägen hem.

Hela mitt inre skriker VILL INTE!!!
Vill inte att alla ska gå här och vara ledsna.
Vill inte må dåligt över allt jag aldrig sa/gjorde medan han fortfarande fanns här.
Vill inte känna hur ångesten kryper under skinnet på mig för att jag förtränger, för att jag inte orkar tänka på det.
Vill att Viktor ska finnas kvar hos oss.
Vill att alla ska vara glada och må bra!

Fem veckor...

Just nu känns det som väldigt mycket längre sen. Är inne i en förträgningsfas för tillfället. Tänker jag på det gör det för ont. Orkar inte det.

Har funderat en del på hur folk beter sig mot mig nu.
Det finns tre sorter...

*De som ställer upp till hundra procent. Som ringer, som messar, som kommer hit, som hjälper mig med div saker. Ni vet vilka ni är - STORT TACK till er! Betyder så oerhört mycket för mig!

*De som finns lite i bakgrunden. Som frågar hur det är och som jag vet finns där om jag behöver och vill. Samma där, ni vet vilka ni är - JÄTTETACK till er oxå!

*Och så de som inte säger ett knyst om det. Såna som alltid förut frågat hur det är, men nu undviker den frågan så mycket de bara kan...
Och vad ska jag säga till er? Förstår att det kan kännas jobbigt/känsligt att prata med mig om det. Lättare för er att låtsas som om allt är som vanligt. Bara det att det blir väldigt knepigt för mig. Hur ska jag bete mig då liksom? Allt är inte som vanligt för mig. Hela min tillvaro har vänts upp och ner!
Min reaktion när folk låtsas som inget är att jag blir helt tyst, kan inte säga något alls...

Sen har jag även av några personer fått kommentaren "men det var väl bara din halvbror?"
Eh, ja? Och?? En bror är en bror, oavsett om vi har samma pappa eller inte. Saknaden är lika stor som om han varit min helbror.

Nu är detta inget påhopp på några specifika personer. Var bara tvungen att ventilera lite...

19 år, 8 månader och 19 dagar. Det är så länge som jag fick äran att vara din syster.♥♥♥

Var det han?

Den senaste tiden har jag flera gånger vaknat på natten av att jag fryser så. Trots att jag har både T-shirt, täcke och filt på mig så fryser jag så att jag skakar.

Igårkväll satt jag och skrev om detta i min dagbok och avslutade med en undran om det kan vara Viktor som kommer och "hälsar på" när jag blir så där kall?
I samma stund som jag skrivit klart detta och lade undan boken så började det gå iskalla rysningar längs med mina armar. Huden knottrade sig och vartenda hårstrå ställde sig upp. Detta kom och gick en stund för att sen avta.
Och ja - jag tror att det var Viktor! Viktor som på detta sätt svarade på min fråga om det var han som kom.

Det som irriterar mig är att jag blev lite rädd. Det vill jag inte bli! Det är ju min bror. Jag vill bli glad och trygg av hans "besök"!!!

Fyra veckor...

Lördagar är jobbiga!
På lördagarna går jag hela dagen och tänker att "idag är det en vecka sen...", "idag är det två veckor sen..." o.s.v.
Idag är det fyra veckor sen!

Känns som det är så mycket längre sen.
Känns som att det var igår.

Och det gör fortfarande ONT!!!
Saknar, saknar, saknar, saknar, saknar...