På tal om djurpark...

Kolla vad som bor i våran vedhög!!!

Finns en liten grå oxå.

Tre små underbara ulltottar med knallblå ögon.

Gissa om jag är kär!!!!

Min kompis Malin är så gott som klar veterinär så jag har ringt och rådfrågat henne, de små liven verkar vara övergivna... Sitter och skriker och skakar av köld pluttarna.

Var ute med lite mat, bara en som vågade sig fram då men han slängde sig över tallriken så hungriga är de oxå.

Så på Malins inrådan ska vi försöka ta in dem, men det är liiiite svåråtkomligt där de bor och det är bara en av dem som är pigg på att komma upp i famnen.

Ska ut och göra ett nytt försök lite senare igen.

Var ska detta sluta??

Lodjur? På Grimsholmen???

Den här skylten promenerade vi förbi idag!!

Seriöst? Lodjur här?? Fräckt!!!

M pratade med nån tjomme igår som berättade att vår närmsta granne har problem med en grävling.

Lägg sen till alla rådjur, fasaner, ormar, grodor, harar, kaniner, katter o.dyl som promenerar genom vår trädgård var och varannan dag - vi kan snart öppna djurpark här!! :)

Uppdaterat Benjamins blogg!

Har inte orkat engagera mig i lillemans blogg på ett tag, men nu finns där lite nya bilder om ni vill se...

http://ettbusfrsdagbok.blogspot.com

Grattis Malin!!

Idag fyller min goa vän Malin år!

Stort grattis på dig!!!

Var det han?

Den senaste tiden har jag flera gånger vaknat på natten av att jag fryser så. Trots att jag har både T-shirt, täcke och filt på mig så fryser jag så att jag skakar.

Igårkväll satt jag och skrev om detta i min dagbok och avslutade med en undran om det kan vara Viktor som kommer och "hälsar på" när jag blir så där kall?
I samma stund som jag skrivit klart detta och lade undan boken så började det gå iskalla rysningar längs med mina armar. Huden knottrade sig och vartenda hårstrå ställde sig upp. Detta kom och gick en stund för att sen avta.
Och ja - jag tror att det var Viktor! Viktor som på detta sätt svarade på min fråga om det var han som kom.

Det som irriterar mig är att jag blev lite rädd. Det vill jag inte bli! Det är ju min bror. Jag vill bli glad och trygg av hans "besök"!!!

Fyra veckor...

Lördagar är jobbiga!
På lördagarna går jag hela dagen och tänker att "idag är det en vecka sen...", "idag är det två veckor sen..." o.s.v.
Idag är det fyra veckor sen!

Känns som det är så mycket längre sen.
Känns som att det var igår.

Och det gör fortfarande ONT!!!
Saknar, saknar, saknar, saknar, saknar...

Sidan 48???

Inatt har jag vaknat...tja, fruktansvärt många gånger. Tror inte jag överdriver om jag säger minst 15-20 gånger...
Och varje gång innan jag vaknat så har jag drömt att jag sett en bok framför mig och så har jag fått en siffra i huvudet. Det har nog varit lite olika siffror, men den jag "såg" oftast, som kändes starkast när jag vaknat, var 48.
Fick en stark känsla av att det handlar om sidan 48, men i vilken bok då???

M föreslog Bibeln och Curt Cobains memoarer. Men om det är Viktor det handlar om så är den senare mer trolig. :)

Har en så otroligt stark känsla av det här betyder något! Hade det bara hänt en eller två gånger så hade jag antagligen inte ens kommit ihåg det. Men nu hände det ju om och om och om igen, hela natten igenom ända tills sista gången jag vaknade på morgonen. Så någonting är det, men vad??

Begravningen.

Fint.
Väldigt personligt.
Och fruktansvärt, fruktansvärt hemskt!!!!
Musik som D valt. Musik som Viktor tyckte om.
Mellan låtarna minnestal från D, mamma, M (Viktors pappa) och mig.
Mamma o M läste sina själva. Starkt!!
Viktors närvaro var tydlig. Han satt där någonstans och diggade till musiken, skrattade åt skämten i talen och tröstade oss när vi grät.
Min fina, underbara llillebror…
Mycket känslor från den dagen, men svåra att sätta ord på.
Hoppas så att jag kommer minnas allt ändå!

Ett sista avsked...

Har vart och sagt ett sista farväl till min bror idag.

Han var så fin!

När jag såg honom på sjukhuset den där hemska dagen då var allt bara svart chock. Men det lilla jag minns så var han blek och blå och såg inte alls ut som Viktor. Han var inte det minsta närvarande utan det var bara ett tomt skal som låg där.

Men nu...

Nu var han så fin!

Så rofylld.

Det syntes att han äntligen fått frid i själen...

D hade förvarnat mig om att han skulle vara svullen, men nä, det tyckte jag inte!

Han såg så...levande ut!!!

Som om han bara sov.

Vi (Mia var med mig) stod nästan och väntade på att han skulle öppna ögonen och säga "Höhö, lurade!!"

Och han var DÄR!

Närvaron var så påtaglig, det tyckte vi båda två.

Vid ett tillfälle fick jag för mig att det fladdrade i hans ögonlock. Och precis då säger Mia samma sak! "Jag tyckte det ryckte i hans ögon!"

Så fin... Min fina lillebror!

Han hade fått sina favoritsaker med sig i kistan plus bilder på D och barnen.

Fint!

Jag är så glad att jag valde att göra detta. Detta är en så mycket bättre sistabild att ha i minnet än den från sjukhuset!

Svårt att gå därifrån!

Vi stod där en lång stund. Grät, pratade,skrattade och var bara tysta om vartannat.

Jag hade kunnat stå där hela dagen och bara titta på honom.

Svårt att gå därifrån och veta att detta var absolut sista gången jag fick se honom!!!

Efteråt gick vi och tittade på platsen där han ska ligga.

Mycket fin plats, vid kanten av en damm.

De höll på att gräva graven när vi kom dit.

Overkligt!!!

Min bror ska ligga där i det hålet som de där glada gubbarna gräver liksom...

Begravningen är i morgon.

Dagen vi fasat så för är redan här.

Fasar!

Min 16 år yngre bror ska väl för f-n inte begravas före mig!!!!

En sista hälsning från mig som han fick med sig i kistan...

Pysslat.

Mia fyllde år igår - grattis i efterskott till dig!

Jag och Benjamin pysslade ihop varsitt kort till henne.

Ni kan ju få gissa vem som gjort vilket. ;)

Dåligt uppdaterat...

...på sistone. Men har inte haft någon större skrivlust.
Minns knappt vad jag gjort den senaste veckan heller...

I helgen var det första jobbpasset efter sommarlovet i alla fall.
Det gick bättre än jag befarat. Visst, jag grät, flera gånger. Men därimellan gick det OK. Sen var jag väl inte stans muntraste och pratsammaste kassörska kanske...
Men det var två tillfällen i söndags då det blev riktigt jobbigt.
Först när jag i ögonvrån såg en svartrutig skjorta och ett mörkt långt hår. Hjärtat hoppade över ett slag och sen slog det, återigen, över mig - jag kommer aldrig mer att få träffa honom!!! Det tog ett tag innan jag lyckades stänga kassan och under de evighetslånga minuterna hann ångesten ta ett ordentligt grepp om mig. Rusade in på kontoret och bara skakade och grät...
Andra gången var tio minuter innan vi skulle stänga. Viktors bästa kompis mamma kom och handlade. Pratade o pratade o pratade. Och då var jag ensam i kassan och fick snällt stanna kvar...
Men annars gick det som sagt OK.

Besöksrekord???

Igårkväll var det ca 3000 st som vart inne på min blogg. I morse visade räknaren på nästan 12000!!! 9000 besök på en natt, det ni! ;)
Såg att det var likadant på M´s mammas blogg så det är väl något som ballat ur någonstans?

Ett tecken???

Häromkvällen när jag lagt mig så hörde jag Viktors röst klart och tydligt! Han sa "Ina, jag har en arbetsuppgift åt dig!"
Och nu kommer väl alla säga åt mig att jag drömde. Men jag är helt säker på att jag var vaken! Och det kändes så verkligt.
Så nu är jag hemskt nyfiken på vad det var han ville att jag ska göra???

Upp och ner...

Igår var ner! Annonsen var inne i tidningen. Riktigt jobbig dag! Kändes så... tomt... Svårförklarad känsla.

Idag har det nog varit en bättre dag. Eller? Beror på hur man ser det antar jag. Det har varit helt avstängt. Förutom när jag var uppe på jobbet och pratade med (jobbar-)kompisen Linda. Hon frågade lite och när jag försökte svara så skakade jag i hela kroppen. Läskig känsla.

Min hjärna har gått i strejk. Lagt ner verksamheten helt. Kan inte tänka. Kan inte skriva.
Jag ska jobba i helgen. Hur ska det gå???

Små ljusglimtar.

Tre händelser idag som hjälpt mig en liten bit upp ur djupet en stund:

*Min underbara faster kom hit och "räddade" mig efter en jobbig förmiddag. TACK MIA! Ditt sällskap var guld värt!!!

*Benjamin låg på skötbordet och råkade slänga sin vattenmugg på mig. Då klappar han mig på kinden och säger "tåt" (=förlåt). Varmt i mammahjärtat!!!

*Fick ett så fint mail från min fina, fina mormor. Vet inte om hon vill att jag återger det här så jag nöjer mig med att berätta att det var fina ord som gick rakt in i mitt hjärta! TACK MORMOR!

Tungt.

Har vart hos mamma och dem en stund idag. Träffat D´s mamma. Hon och jag städade ur Viktors bil. Jag trodde inte att jag skulle tycka det var jobbigt. Jag har ju aldrig varit inne i deras bil förut… Men det var jättejobbigt. Viktors närvaro var så enorm där i bilen. Närvaro som samtidigt var en smärtsam frånvaro. Sorgen känns plötsligt så mycket större, så mycket tyngre.

En vecka...

En vecka har gått. En hel vecka. Känns som det var igår det hände...

Benjamin väckte oss kl tre i natt. Samma tid då D hittade Viktor och allt det hemska började...
Låg där i sängen och såg återigen alla bilderna spelas upp i mitt huvud.
Stormen rasade utanför huset och på samma sätt rasade ångesten omkring i min kropp i sitt försök att få komma ut. Men jag kämpar emot. Vill inte. Orkar inte.

Egentligen vill jag bara gråta och skrika. Men mitt inre samarbetar inte alls utan stänger bara av. Stänger in allt det onda och försöker låtsas att det inte hänt. Så vill jag inte alls ha det. Jag vill ha ut skiten så att jag kan försöka gå vidare sen.

Folk säger till mig att han fortfarande finns med oss. Ja, jag vill så gärna tro det. Men jag känner det inte! Så Viktor, om du finns här någonstans - ett litet tecken bara!? Jag förstår att om du är här så lägger du din energi hos D och barnen, hos mamma och M i första hand. Men en liten, liten sväng ut till Grimsholmen kan du väl ta??? Jag kräver inget stort alls, bara ett litet, litet tecken så att jag får bekräftat att du inte är helt borta. För alltid. För jag vill inte riktigt acceptera det...
Det fattas någon i syskonskaran... Saknar dig något helt otroligt älskade lillebror!!!

ont ont ont ont

Tror att jag har varit bedövad de första dygnen.
Men nu gör det ONT!

Tanken på att jag aldrig mer ska få träffa honom är så smärtsam att jag gör allt jag kan för att inte tänka den...

Är så full av känslor som är så starka att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera dem. Och det skrämmer mig... Fullkomligt skräckslagen.

Saknar så att det gör ONT!!!

Ljuset i mörkret...

...det är NI!

Min fina, fina Marcus och underbara lille Benjamin!!!

Det är tack vare er två som jag lyckas hålla mig över ytan just nu.

Är så otroligt tacksam över att ni två finns i mitt liv!

ÄLSKAR ER!!!