Och så blev det kväll..

Efter att ha vart ensam med barnen i två dagar så lämnade jag med varm hand över läggningen av bägge ungarna åt Marcus och tog själv en cykeltur.

Trampade iväg till kyrkogården, är nog ett halvår sen jag var där sist...

Snart två år sen den där hemska, hemska natten/morgonen.

Allt fortfarande väl inpackat i en förträngningsbubbla. Men ibland pyser minnena ut och hela mitt inre bara krampar ihop och jag kan inte andas. Tårarna bränner men kommer inte ut.

Ibland blir jag så djävla förbannad på dig Viktor! Vad skulle det vara bra för??

Jag tror fortfarande inte att du gjorde det med avsikt att DÖ. Vill inte tro det. Du hade barnen, du hade precis friat till Dessi. Nä, du kan inte ha velat att det skulle sluta så. Jag klamrar mig fast vid övertygelsen att det var paniken över ångesten som fick dig att göra det.

Men ändå Viktor... FAAAN!! Varför?

Tänker på dig var dag.

Saknar dig min fina, fina lillebror!