Just nu känns det som väldigt mycket längre sen. Är inne i en förträgningsfas för tillfället. Tänker jag på det gör det för ont. Orkar inte det.
Har funderat en del på hur folk beter sig mot mig nu.
Det finns tre sorter...
*De som ställer upp till hundra procent. Som ringer, som messar, som kommer hit, som hjälper mig med div saker. Ni vet vilka ni är - STORT TACK till er! Betyder så oerhört mycket för mig!
*De som finns lite i bakgrunden. Som frågar hur det är och som jag vet finns där om jag behöver och vill. Samma där, ni vet vilka ni är - JÄTTETACK till er oxå!
*Och så de som inte säger ett knyst om det. Såna som alltid förut frågat hur det är, men nu undviker den frågan så mycket de bara kan...
Och vad ska jag säga till er? Förstår att det kan kännas jobbigt/känsligt att prata med mig om det. Lättare för er att låtsas som om allt är som vanligt. Bara det att det blir väldigt knepigt för mig. Hur ska jag bete mig då liksom? Allt är inte som vanligt för mig. Hela min tillvaro har vänts upp och ner!
Min reaktion när folk låtsas som inget är att jag blir helt tyst, kan inte säga något alls...
Sen har jag även av några personer fått kommentaren "men det var väl bara din halvbror?"
Eh, ja? Och?? En bror är en bror, oavsett om vi har samma pappa eller inte. Saknaden är lika stor som om han varit min helbror.
Nu är detta inget påhopp på några specifika personer. Var bara tvungen att ventilera lite...
19 år, 8 månader och 19 dagar. Det är så länge som jag fick äran att vara din syster.♥♥♥
Mummi
5 år sedan
9 kommentarer:
Underbaraste fina... Önskar att jag kunde springa hos dig massor!! Bodde jag närmare så skulle jag göra det, men det tror jag att du vet. En del vet inte vad dom skall säga kanske, men att kläcka en kommentar som den om halvbror, förtjänar nästan ett nackskott alltså... Fy faan säger jag bara!! *GRRRR*
Massa tankar, kramar och styrka. Din vän och tvillingsjäl L.
Lena:
Tack gumman! Du tillhör de övre kategorierna, men det hoppas jag att du vet!
Massa kramar tillbaks!
Jag instämmer och säger FYY till kommentaren om halvbror. Seriöst - hur har man mage? Och som jag tolkade det så har den kommentaren kommit från fler än EN person... Ibland förstår man bara inte hur folk är funtade på vissa plan...
Kramen!
Att säga en sån kommentar "halvbror". Förstår inte hur en del tänker.
*Kram*
Tina:
Jodå, minst två styck har kläckt ur sig detta...
Jag älskar ju mina bröder lika mycket nu som jag skulle gjort om vi haft samma pappa!!!
Kram tillbaks!
Carro:
Nä inte jag heller! En bror är en bror, oavsett!
Kramis
Jag antog faktiskt att det var så, fräck som jag är ;) Du är BÄST min fina <3
Finns inget som heter halva eller hela bröder, inte i min värld. Det finns saker som är starkare än blodsband. De sakerna byggs upp i livet, vardagen, de personer som man delar de små och stora, roliga och tråkiga sakerna med. De som man har samma minnen och erfarenheter som. De man skrattar med och åt, de man kan bli såå förbannad på, de som man kan bli alldeles varm av att tänka på och som man kan längta otrolig efter när man inte träffat dem på ett tag. Jag har inte på långa vägar upplevt det du går igenom, tack gode, men jag har fått kommentarer i andra sammanhang som den du fått. Den slår som ett knytnävslag i magen, samtidigt som man blir förbannad. Men så försöker jag tänka att det är synd om den/de som släppt den, för de har såå långt och mycket att jobba med, när man inte förstår mer eller större. Låt INTE de människorna få ta av din energi, låt det rinna av, du vet vem, hur och vad du och dina bröder är.
Och du, du innehar fortfarande och alltid äran att vara V:s syster.
Kram K
Ibland tycker jag att svenska språket är ett ganska taffligt språk. Det finns liksom inget riktigt bra att säga till någon som drabbats av stor sorg och förlust, för man vill ju säga något bra. Det mesta känns ofta ganska obekvämt eller löjligt eller klyschigt.
Det var ledsamt att läsa om din bror och att du blivit änglasyster.
Kramar från Malmö
Skicka en kommentar