...så spelas händelserna från lördagsnatten/morgonen upp i mitt huvud!
Hur bror S ringer kl 03.30 för att berätta att Viktor är på väg till Varberg och de vet inte om de kan rädda honom.
Hur mamma ringer fem minuter senare för att berätta att det inte gick...
Hur jag får ringa bror O, som är hos en kompis, och berätta.
Hur jag får ringa tillbaka till bror S och berätta.
Den evighetslånga resan. Hämta bror O, hämta bror S och vidare upp till Varberg.
Den hemska synen som mötte oss i anhörigrummet. Chockad mamma på golvet. Chockad Mikael i en stol. Och så D. Stackars, stackars D, helt förstörd av vetskapen att hennes sambo är borta...
Jobbig väntan.
Avskedet... D´s skrik ekar fortfarande i mitt huvud. Läkaren som sitter brevid på golvet och gråter.
3½ timme var vi där. 3½ evighetslånga timmar som kändes som lika många dygn...
Om och om och om igen rullar dessa bilder framför mina ögon.
Mummi
5 år sedan
3 kommentarer:
Åhhh vad jag önskar att jag kunde ta bort din smärta och göra det hela ogjort... *gråter* ♥
Jag känner dig inte, men vad ont det gör att läsa om det som har hänt. Jag kan inte ens föreställa mig!
Men vill ändå skicka en massa kramar till dig och din familj!
Kram Milda
Kära du...jag kan inte låta bli att gråta när jag läser. Jag ryser och jag vill bara krama om dig!! Som sagt så vet du var jag finns när du vill...
KRAM!
Skicka en kommentar