Just nu känns det som väldigt mycket längre sen. Är inne i en förträgningsfas för tillfället. Tänker jag på det gör det för ont. Orkar inte det.
Har funderat en del på hur folk beter sig mot mig nu.
Det finns tre sorter...
*De som ställer upp till hundra procent. Som ringer, som messar, som kommer hit, som hjälper mig med div saker. Ni vet vilka ni är - STORT TACK till er! Betyder så oerhört mycket för mig!
*De som finns lite i bakgrunden. Som frågar hur det är och som jag vet finns där om jag behöver och vill. Samma där, ni vet vilka ni är - JÄTTETACK till er oxå!
*Och så de som inte säger ett knyst om det. Såna som alltid förut frågat hur det är, men nu undviker den frågan så mycket de bara kan...
Och vad ska jag säga till er? Förstår att det kan kännas jobbigt/känsligt att prata med mig om det. Lättare för er att låtsas som om allt är som vanligt. Bara det att det blir väldigt knepigt för mig. Hur ska jag bete mig då liksom? Allt är inte som vanligt för mig. Hela min tillvaro har vänts upp och ner!
Min reaktion när folk låtsas som inget är att jag blir helt tyst, kan inte säga något alls...
Sen har jag även av några personer fått kommentaren "men det var väl bara din halvbror?"
Eh, ja? Och?? En bror är en bror, oavsett om vi har samma pappa eller inte. Saknaden är lika stor som om han varit min helbror.
Nu är detta inget påhopp på några specifika personer. Var bara tvungen att ventilera lite...
19 år, 8 månader och 19 dagar. Det är så länge som jag fick äran att vara din syster.♥♥♥
Mummi
5 år sedan













