I bilen hem från jobbet igår, när jag körde med tårarna forsande nerför kinderna, så "skrev" jag ett lång, långt inlägg i huvudet. Men orkade inte gå in här när jag väl kom hem. Och självklart kommer jag inte ihåg så mycket av det idag...
Lördagar är som bekant jobbiga. Tidiga lördagmorgnar är värst! Nu i lördags (sex veckor sen...) vaknade sonen vår kl 03.30. Sen lyckades jag inte somna om innan klockan ringde. (Började jobba kl 7) Många,
jobbiga, tankar i skallen medan jag petade i mig frukosten. Inte bara om Viktor. Gick t.ex. igenom hela Benjamins förlossning, av någon oförklarlig anledning. Plus alla tusen olika saker som ständigt gnager i mitt dåliga samvete.
Först i bilen in till jobbet kom sorgetankarna och tårarna som vart nära hela morgonen svämmade över.
En klar fördel med att börja kl 7 är att det inte är så mycket personal ännu. Jag kunde snabbt smita förbi de få som var där och stänga in mig på kontoret.
Allt efter som timmarna gick så kändes det bättre och bättre. Fick en välbehövd kram från goa, goa jobbarkompisen Johanna och det var nog det jag behövde för sen gick eftermiddagen som en dans.
Igår kändes det riktigt bra. Ända till stägningsdax. Jag, Securitasvakten och Uffe pratade om all skit som händer på F-gård nuförtiden. Jag nämnde att min bror bodde där förrut och att idioterna brukade stå precis utanför deras fönster och skjuta.
Var så säker på att Uffe visste vad som hänt...
Men på väg ner till stämpelklockan så frågar han: "Din bror, har han flyttat därifrån nu eller?"
Så det var bara att berätta. Gick rätt bra då. Var först i bilen som det brast.
Grät, grät, grät - hela vägen hem.
Hela mitt inre skriker
VILL INTE!!!
Vill inte att alla ska gå här och vara ledsna.
Vill inte må dåligt över allt jag aldrig sa/gjorde medan han fortfarande fanns här.
Vill inte känna hur ångesten kryper under skinnet på mig för att jag förtränger, för att jag inte orkar tänka på det.
Vill att Viktor ska finnas kvar hos oss.
Vill att alla ska vara glada och må bra!
På väg hem igen...
